Schultz/Althin: “Den största skandalen i svensk rättshistoria”

Foto: Scanpix

DEBATT. Svensk rättsröta har skickat flera oskyldiga personer i fängelse. Statsåklagare Nils-Eric Schultz och advokat Peter Althin kräver en oberoende kommission för att granska polisens användning av infiltratörer och olaglig brottsprovokation.

Genom åren har det i de flesta länder, även de som normalt betecknas som rättsstater, visat sig att rättsapparaten inte alltid fungerat. Det kan ha varit fråga om korrupta poliser som kommit att samarbeta med kriminella personer eller organisationer men det kan också ha varit fråga om rena felbedömningar av åklagare och domstolar, som har lett till att personer blivit oskyldigt eller felaktigt dömda.

I Sverige framträdde Vilhelm Moberg på 1950-talet som en arg kritiker av hur svenskt rättsväsende agerat i samband med rättsröteaffärerna Haijby och Kejne. Genom dessa båda fall kunde det anas att det inom det svenska rättsväsendet förekom ett visst mått av korruption.

Som ett färskt exempel från nutid där rättsmaskineriet totalt fallerat kan nämnas det uppmärksammade fallet med ”Ulf”, som dömdes 2002 till åtta års fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter. Ulf sökte dock resning och genom dom i december 2004 frikändes han.

Efter att ha granskat detta ärende riktade Justitieombudsmannen i beslut 2006 (dnr 2181-2005) en sällan skådad kritik mot främst åklagare men även polis. Kritiken gick främst ut på att åklagarsidan (handläggande åklagare och företrädare för Riksåklagaren) samt polismyndigheten i Skåne, för Ulf och dennes ombud ”mörkat” viktiga delar av förundersökningsmaterialet och styrt utredningen genom att ensidigt redovisa sådant material som var besvärande för Ulf.
Material som pekade åt annat håll fick inte Ulfs ombud information om eller tillgång till.

Har då rättsväsendet tagit någon lärdom av 50-talets rättsrötedebatt och fallet Ulf? Frågan aktualiseras nu genom den senaste tidens omfattande publicitet avseende polisens utnyttjande av lejda och betalda informatörer eller infiltratörer i kampen mot den grova brottsligheten.

Den mer organiserade informatörsverksamheten byggdes upp i mitten av 1990-talet vid Länskriminalen i Stockholm. Tanken med att använda sig av informatörer istället för att genom sedvanligt polisarbete (spaning, telefonavlyssning etc) bekämpa brottsligheten var bl a att man ville undvika långa och kostsamma spaningsärenden.

Ett sätt att få snabba avslut i ärenden där informatörerna förekommit har varit att dessa gillrat fällor för personer som därefter skulle kunna gripas med ex vis vapen eller narkotika. Därmed har informatören varit berättigad till ersättning och hans hanterare har kunnat påvisa ytterligare ett bra resultat och till den polisiära statistiken har ytterligare ett lyckat ingripande kunnat redovisas. En statistik som media, Justitiedepartementet och politiker fått del av.

När informatörsverksamheten byggdes upp sades det uttryckligen att identiteten på informatören skulle vara känd endast för ett fåtal poliser och när de förekommit i en utredning, skulle ingen uppgift härom framgå i den skriftliga dokumentationen. Det skulle mörkas för försvarare, den misstänkte, domstolar och ibland även åklagare.

Någon i efterhand kontrollerbar dokumentation skulle inte förekomma. Alla invändningar om att förfarandet stred mot gällande lag, och att åtgärder under en förundersökning i efterhand måste kunna granskas av ex vis JK och JO, viftades bort.

De personer som knöts till polisen såsom informatörer/infiltratörer var ofta kriminellt aktiva. Var de inte kriminella från början så blev de det i sin roll som infiltratörer av kriminella kretsar. Han/hon lämnade löpande information till sin hanterare, varav kommissarien Olle Liljegren var en.

Carin Götblad uppgav i en DN-debattartikel 2005, att Länskriminalen i Stockholm under 2003 betalade ut cirka en miljon kronor till informatörer, i cirka 100 fall (92 narkotikaärenden samt vapenärenden, mord och grova rån).

Utan att ha sett ett enda dokument i det 100-talet utredningar som Götblad syftar på, kan vi påstå att det inte någonstans i det material som förelagts försvarare och domstolar finns någon uppgift om att en informatör förekommit. Inte heller finns någon uppgift om att denne erhållit ersättning. Det som således resulterat i ingripandet mot den åtalade har inte redovisats.
Och detta synsätt försvarar Götblad i sin artikel.

Slutsatsen av Götblads resonemang är att polisledningen insett att dokumentationen i ärenden vari informatörer förekommit varit osann. För så har man genom åren hanterat dokumentationen i de ärenden där informatörer förekommit, genom att låta upprätta anmälningar, beslagsprotokoll och annan polisiär dokumentation som är oriktigt.

Därmed har man visat på en total brist av respekt mot rättsväsendet i övrigt, ex vis försvarare och domstolar. Dessa yrkeskategorier har således vid ett flertal domstolsförhandlingar agerat utifrån ett osant förundersökningsmaterial och därmed skulle förhandlingarna mer kunna liknas vid ett av polisen regisserat dockspel.
Ett exempel härpå är det välkända och väldokumenterade Gotlandsärendet, där varken åklagare, försvarare eller domstolar fick del av ett korrekt förundersökningsmaterial, varigenom tingsrätten vilseletts att göra en totalt oriktig bedömning.

Beloppen till informatörerna har varierat. Om informatören ”tipsat” om ett automatvapen kan beloppet enligt uppgift ha uppgått till omkring 5 000 kr och för ett kilo kokain eller heroin upp mot 35 000-40 000 kr. Beloppets storlek har varierat. Det har också förekommit att det till vissa informatörer kunde betalas ut något som är att jämställa med månadslön även om någon kontrolluppgift härom inte sänts till Skatteverket.
Således har informatören/infiltratören haft ett starkt ekonomiskt intresse att ”sätta dit” någon.

JO har granskat polisens användning av informatörer. I ett beslut i juni 2008 har han konstaterat att polisen i utredningar vari informatörer förekommit genomgående hemlighållit väsentlig information för försvar, åklagare och domstolar och han har i media uttalat att verksamheten påminde om ett Vilda Västern, i meningen laglöst land.

Vi tycker att det är märkligt att JO inte för något resonemang om hur de felaktigheter som begåtts skall ställas tillrätta. Det är uppenbart att det bland de personer som dömts i ärenden vari informatörer förekommit, med all sannolikhet finns personer som lockats i en av informatören gillrad fälla (provokation).
Är det så att någon provocerats att begå brott genom polisens eller infiltratörens agerande skall fällande dom inte meddelas, vilket en gång för alla fastslogs genom en dom av Högsta Domstolen i december 2007.

Finns intresse av att försöka ställa tillrätta det som blivit fel tror vi inte att detta skulle vara en alltför komplicerad arbetsuppgift. Exempelvis skulle man kunna se i vilka utredningar det betalts ut pengar till informatörer och därefter gå igenom den dokumentation som upprättats i ärendena. Polisens hanterare skulle också kunna sprida ljus över hur informatörerna agerat i olika ärenden. Och givetvis skulle det kunna vara möjligt att låta höra informatörerna själva. Det skulle vara resurskrävande men inte omöjligt.

Att förfarandet varit i strid mot svensk lagstiftning och art 6 i Europakonventionen angående vad som skall gälla för att någon skall anses ha fått en rättvis rättegång ifrågasätts av ingen – hoppas vi.

Ett antal informatörer gömmer sig nu på okänd ort sedan deras identiteter röjts. På bloggar går det att läsa att informatörer dödats sedan de kriminella personer som de skulle lämna uppgifter om förstått att uppgifter läckte till polisen. Eftersom i stort sett ingen förutom polisens hanterare känt till identiteten på informatören har det inte heller för allmänheten blivit känt att denne dödats. Anhöriga har inte heller fått denna information och i tidningarna kan det ha betecknats som en uppgörelse i undre världen.

Vår uppfattning är att Justitiekanslern snarast borde ta initiativ till att en oberoende kommission skapas för att grundligt gå igenom informatörsverksamheten från olika aspekter. Denna borde helst beredas möjlighet att hålla förhör med personer under ed och kanske skulle också en viss immunitet kunna erbjudas.

Målet med kommissionens arbete skulle primärt inte vara att lagföra de tjänstemän som kan ha agerat brottsligt i sin iver att skydda informatörerna, utan istället att försöka återfinna de utredningar som resulterat i att personer blivit oskyldigt eller oriktigt dömda.

NILS-ERIC SCHULTZ
Statsåklagare

PETER ALTHIN
Advokat

Fotnot: Ovanstående debattartikel har också lämnats in som en skrivelse till Justitiekanslern.