“Sara” bloggar om sexnätverket — “Skönt att få skriva av sig”

bloggdump
BLOGGAR. Ett av det hemliga sexnätverkets unga offer bloggar om sina känslor kring rättegången.
“Det är skönt att få skriva av sig”, skriver hon.

Allt om flicksexhärvan

Kriminalkanalen har tidigare berättat om “Sara”, som snärjdes av det hemliga sexnätverket redan som 14-åring.
Sara dämpade sin ångest med kokain — efter att bland annat ha blivit gravid med den 40-åriga toppchefen, nätverkets centralfigur.

Kriminalkanalen har läst den privata blogg där Sara sedan vecka skriver om sina känslor kring rättegången och åren i sexnätverkets våld.
Bloggen har blivit en ventil.
“Den får mig att må bättre”, skriver hon.

Blogginläggen målar upp en konflikt inom den unga kvinnan, där hon dras tillbaka till den tid då hon som 14-åring först kom i kontakt med toppchefen.

“Jag önskar ingen detta, ingen ingen ingen, inte ens min värsta fiende.
Hur kunde jag inte fatta själv att det var fel. Hur kunde jag tro på deras ord.
Hur kunde jag falla för PENGAR?
HUR kunde jag sälja min själ för pengajävlar!?”

I kommentarer och inlägg på olika nätforum sprids hat och glåpord mot de unga offren för sexnätverket. De valde väl ändå själva att ställa upp?

Sara skriver:

“Jag var 14 första gången. Lurad?
Ja det skulle jag säga, ingen 14åring gör det självmant. Ingen 14åring ber om att få bli såld till 10 män, 100 män, 1000 män. Hur många är det? Mer än jag kan räkna, mer än jag vill räkna…

Sex ska vara något fint, kärlek… Och det var det jag trodde att jag fick.

Jag trodde att han älskade mig, att han ville hjälpa mig.
De andra då? De ville ha mig, de gillade ju mig också! Lilla jag!”

I ett annat blogginlägg minns Sara hur hon faktiskt tyckt att hon var en lycklig tonåring. Men det var en falsk bild.

“En lycklig tonåring skär sig inte, knarkar inte, säljer sig inte till hundratals män. Jag har valt att bara minnas de lyckliga delarna, men nu kommer allt tillbaka och jag inser att jag nog inte var så lycklig trots allt.”

Sara vill inte att adressen till bloggen sprids. Hon fasar också för att det hon skriver gör att det går att räkna ut vem hon är.
Samtidigt brottas hon med den bild som nu målas upp i medierna. Utdrag ur förhör publiceras, men ingen vet hela historien. Inte ens Sara kan längre klart skilja alla gånger hon sålts och utnyttjats.

“Det är olika rättegångar, hur ska jag kunna separera alla?
Vem gjorde vad liksom…
SKIT!!!
De kommer ju verka som att jag ändrar mig och håller på, men jag vet ju fan inte bara hur jag ska dela upp allt. vem som ordnade vad…”

Mitt bland raseriet och ångesten finns också medkänsla. Sara har sett nätsidor där förövarna hängs ut med namn och bild, men vet inte vad hon ska känna.

“Det måste vara hemskt för deras fruar och barn som varit helt ovetandes innan”

Sara har kraftsamlat inför rättegången. Till sist var det bara två dagar kvar.
“Jag måste gräva upp allt, vet inte hur det kommer att gå men jag hoppas att de kommer att tro mig”, skriver hon.
Senare samma dag kommer beskedet att nämndemännen gjort bort sig inför öppna mikrofoner. Hela rätten byts ut och Saras vittnesmål får vänta.