Gåtan Quick — förhörsledarens egna ord om utredningen

QUICK. Ibland är han seriemördare. Nästa gång mytoman. Stämmer Thomas Quicks erkännanden? Förhörsledaren Seppo Penttinen beskriver med egna ord sin syn på utredningen.

Thomas Quick, alias Sture Ragnar Bergwall, är dömd för åtta mord vid sex separata rättegångar. Utredningarna kring Thomas Quick har debatterats i medierna sedan de startade 1993. Tvivel har såtts om äktheten i hans erkännanden.

• Krimarkivet: Thomas Quick

Vi som haft full insyn i utredningsarbetet, har insett att vandringssägner och grovt vilseledande uppgifter fått fäste i pressarkiven och sedan ohämmat använts i debatten i syfte att misstänkliggöra utredningarna. De som kritiserat ivrigast har mig veterligen aldrig bevistat en enda rättegångsdag eller läst förundersökningsmaterialet.

I flera påbörjade utredningar har han lämnat uppgifter, som uppenbart tyder på att han har unik detaljkännedom om sakförhållanden, som endast en gärningsman bör känna till.

Avsikten är att från min horisont belysa omständigheter som är förankrade i den verklighet, som domstolarna tagit fasta på och på så sätt i min roll som förhörsledare visa ansvar för det utredningsarbete som utförts av en rad olika personer.

Har Quick ”matats” med uppgifter?

Det har sagts att Thomas Quick blivit dömd helt i avsaknad av konkreta bevis och enbart på sina egna utsagor. På senare tid har en del även gett uttryck för att förhörsledarens brist på kompetens och uttalade kroppsspråk varit starkt bidragande orsaker till att han fällts för åtta mord. Eller än värre, att Thomas Quick matats med uppgifter.

Författaren Jan Guillou har i sin bok ”Häxornas försvarare”, lyckats med bedriften att på sju sidor vilseleda allmänheten med ett drygt 40- tal sakfel gällande utredningarna mot Thomas Quick. Den bristande kunskapen ter sig dock naturlig, när han lättvindigt anger historikern Lennart Lundmarks vilseledande artiklar i Dagens Nyheter som enda informationskälla.

Även om Thomas Quick i ett flertal fall dömts på uppgifter som han själv lämnat om offer, brottsplatser och skadebilder utan direkt teknisk bevisning, gör domstolarna den självklara noteringen att enbart hans egen berättelse inte är tillräcklig för fällande dom.

De noterar: ”Det krävs att den vinner stöd av övrig utredning”.

Raljanta utsvävningar

Många belackare har bemödat sig om att med kirurgisk precision skära bort allt som talat för Thomas Quick som gärningsman, däribland den kände kriminologen, professor Leif GW Persson och psykiatrikern Ulf Åsgård.

Genom att fragmentisera förhörsprotokoll och rekonstruktioner har de försökt att i raljanta utsvävningar bevisa sina teser om mytomani och Thomas Quicks manipulativa förmåga att tillgodogöra sig exklusiv information om brotten. Tyvärr har dessa personer med begränsad insyn i utredningsarbetet fått stort utrymme i spalterna och spridit missvisande och grovt vilseledande uppgifter för egna kommersiella intressen.

Vid Juriststämman i november 2003 höll Leif GW Persson och Ulf Åsgård ett anförande, där de förkastar bevisningen i samtliga åtta mordfall, där Thomas Quick dömts till ansvar. Föredragshållarna framhävde sina egna teorier och negligerade utredningsarbetet genom vantolkningar och vilseledande kommentarer.

När faktaargumenten blev en bristvara var det tydligen även godtagbart att, som Leif GW Persson inför sittande auditorium, kasta invektiv – som ”ren idiot” – om en polisman som deltog perifert i utredningsarbetet.

Therese Johannesen -– ett typexempel

För att belysa nivån på den bevisning som legat till grund för fällande domar, kan utredningen kring mordet på Therese Johannesen i Drammen tjäna som ett typexempel. Nioåriga Therese Johannesen försvann från sitt hem i ett stort bostadsområde i Drammen, cirka tre mil söder om Oslo, söndagen den 12 juli 1988.

I en av Norges största brottsutredningar, där cirka 11 000 personer hörts, framkom inget som riktade direkta misstankar mot någon enskild person. 1996 började Thomas Quick lämna förhörsuppgifter som föranledde svensk polis att kontakta kolleger i Drammen.

”Utomordentligt farlig”

Innan jag går in på fakta i ärendet, kan det vara på sin plats att beskriva utredningsproblematiken. Det är viktigt att komma ihåg att Thomas Quick vårdas på Säters sjukhus med en sjukdomsbild som tyder på grava personlighetsstörningar. Han har varit föremål för två rättspsykiatriska utredningar, 1970 och 1991.

Den rättspsykiatriska undersökningen 1970 visade att Thomas Quick led av ”höggradig sexuell perversion” samt att han inte bara var farlig, utan under vissa förhållanden ”utomordentligt farlig för annans säkerhet”, samt att sluten psykiatrisk vård var oundgängligen påkallad.

Vid ny undersökning 1991 ställdes diagnosen ”personlighetsstörning med personlighetsorganisation på borderline-nivå i kombination med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag”. Trots denna kunskap redan 1970, har Thomas Quick inte vårdats inom den psykiatriska vården kontinuerligt. Tidsperioden mellan de två rättspsykiatriska utredningarna har han i princip levt i frihet.

Varför erkänner han inte rakt ut?

Är då förhörssituationen annorlunda när det gäller Thomas Quick jämfört med andra misstänkta?

Ja, hans sätt att svara på förhörsfrågor skiljer sig i väsentlig grad från det traditionella mönstret. Man kan ställa sig frågande till varför han inte säger rakt ut vad han avser i ett erkännande, när han ändå valt att berätta.

Och varför tar utredningarna så lång tid? Detta tarvar förmodligen sin förklaring.

Thomas Quick har ett berättarbehov, som står i starkt kontrast till hans vilja att bevara händelsen inom sig. I inledningsfasen av ett ärende beskriver han endast fragment av gärningen och därför blir sammanhanget haltande. Hans ångest hindrar honom att berätta fullt ut. Han säger själv att han i dessa situationer måste göra ”medvetna avvikelser” för att orka vidare.

Hans uppfattning är att avvikelserna inte är lögner, utan ett slags skyddsfaktorer för att inte haverera i sin ångest just i den aktuella förhörssituationen. Successivt korrigerar han själv sina ”avvikelser” och får ihop en sammanhängande berättelse. Det sker i den takt som han lär sig bemästra ångesten.

Detta har kritiserats i debatten och det har gjorts gällande att Thomas Quick söker efter lämpliga svar. Verkligheten är dock en helt annan, vilket varit uppenbart för förhörsledare och under förhören ständigt närvarande advokater. Samtliga avvikelser har också noggrant redovisats vid rättegångarna, en omständighet som sällan noterats av kritiker.

Samarbetar terapeuter och polis?

Att Thomas Quick under hela utredningstiden genomgått terapi är ett faktum. Vad som avhandlats i terapin är en hemlighet för alla utomstående. Något utbyte av information mellan terapeuter och poliser har aldrig förekommit. Detta har dock antytts av självpåtagna ”tyckare” i medierna, som i princip cementerat den uppfattningen för att lägga en skugga av tvivel över utredningarnas etik.

För att konkretisera förhörsproblematiken kan följande tjäna som exempel: I Therese Johannesen-utredningen, brottades Thomas Quick inledningsvis med att beskriva var händelsen ägt rum. Han använde sig av en associationsmodell och beskrev Drammen som ”Dresden”. Aktuellt bostadsområde i Drammen fick heta ”Errol Flynn” i stället för Fjell.

För honom var detta typiska ”medvetna avvikelser”. Detta sätt att berätta är signifikant även i andra utredningar och har som sagt verkat förbryllande för många. De bakomliggande djupare psykologiska mekanismerna har redovisats av expertis vid rättegångarna. När det gäller Therese-utredningen kunde Thomas Quick tidigt lämna uppgifter om flickans klädsel och utseende. Han kunde i detalj beskriva unika förhållanden i bostadsområdet, vilket föranledde norsk polis att göra kompletterande förhör för att kontrollera uppgifter, som inte tidigare varit kända för utredarna.

Quicks förhörsuppgifter var så starka, att de föranledde förundersökningsledaren, överåklagare Christer van der Kwast, att i samråd med norsk åklagarmyndighet och norsk polis fatta beslut om vallning av Thomas Quick i Norge. En vallning som i ett senare skede skulle följas av ytterligare en, som koncentrerades till ett skogsområde i Örje i närheten av den svenska gränsen längs E 18.

Vallningen var delad i olika moment under tre dagar. När Thomas Quick vallades i Drammen, rådde synnerligen kraftig dimma och det var i princip omöjligt att orientera sig till bostadsområdet Fjell. Drammen är en stad med ett centrum vid Drammenfjorden cirka fem mil söder om Oslo, och med bostadsområden, bland annat Fjell, på betydligt högre höjder.

Thomas Quick anvisade en uppfart från centrum som visade sig vara avstängd för genomfartstrafik. Det var den korrekta uppfartsvägen till Fjell vid tiden för brottet, kunde norsk polis senare konstatera. Efter att ha anvisats den nuvarande uppfarten, kunde Quick trots den massiva dimman, utan några större problem orientera sig fram till den hyresfastighet, där flickan senast sågs i livet och beskriva hur han agerat på platsen.

Efter att han fått in Therese i bilen, uppgav Quick att han kört via Oslo mot svenska gränsen.

En överraskande och korrekt minnesbild

Thomas Quick har sagt att han körde in till Haerlands kyrka som ligger intill E 18, cirka tre mil från svenska gränsen. Där ströp han flickan i en skogsdunge och styckade hennes kropp. Kroppsdelarna förpackade han i två plastsäckar som han lade i bilens bagageutrymme.

Vid vallningen vid Haerlands kyrka beskrev Quick styckningen ingående. Han redogjorde för en bestialisk hantering av flickan och föll ihop medvetslös av den psykiska ansträngningen. Vid färden från kyrkan var Quick fortfarande kraftigt påverkad av sin ångest. Efter några kilometers färd mot Oslo och Ullevåls sjukhus för övernattning, ville Thomas Quick plötsligt berätta något direkt i bandspelaren. Han sa att han fått en minnesbild av att Therese hade ett kraftigt eksem i armvecket. Detta hade plötsligt dykt upp i hans minne – som en ”flashback”.

Även detta är ett typexempel på hur han reagerat i liknande ångestladdade situationer. Minnesbilderna har blivit mycket konkreta om just offer och dödande, de centrala gärningsmornenten, när han i ångest minnesmässigt återvänder till själva händelsen. Det förefaller som han just i de momenten känslomässigt återvänder helt och fullt in i händelseförloppet. Quicks uppgift om flickans eksem var naturligtvis intressant –- detta eftersom den tidigare inte varit känd i utredningen av vare sig norsk eller svensk polis!

Förhör hölls med modern, som kunde bekräfta att dottern samma sommar drabbats av ett atopiskt eksem i armvecket, för vilket hon också behandlats av läkare. Läkaren vittnade om detta vid rättegången och beskrev, liksom modern, att eksemet var fullt synligt och påtagligt. Detta var en av de omständigheter som gjorde att tilltro till att Quicks berättelse började få verklig substans.

Thomas Quick har berättat att han efter dödandet och styckningen vid Haerland kyrka, körde vidare mot Örje. Några kilometer före samhället svängde han in på en skogsbilväg som han följde flera kilometer till en tjärn, Ringentjärnen.

Vid tjärnen fortsatte han att stycka kroppen. Cirka tio kilometer in på skogsbilvägen finns två separata områden, där han i ett senare skede bränt kvarlevorna. Vid en av platserna gjorde han inristningar i en björk för att lättare kunna hitta tillbaka. Han berättade att han den aktuella natten sett en blå bil med släpvagn längs skogsbilvägen, samt att han sent på natten passerat ett grönt hus, där han ute på gårdsplanen sett en man i 70-årsåldern.

Hyperventilerade

Vid den först genomförda vallningen i Örjeområdet, reagerade Thomas Quick med kraftig ångest och hyperventilation när han kom i närheten av avtagsvägen som han beskrivit i förhör. Vid avfarten var vägen avstängd med en rostig vägbom.

Han påstod att vägbommen inte utgjort något hinder för infart vid brottstillfället. Senare utredning visade att vägbommen varit öppen just den aktuella natten på grund av arbete vid en mindre kraftstation längs skogsbilvägen. Detta konstaterades via kraftbolagets arbetsjournaler. Arbetarna hade färdats i en blå Volvo med tillhörande släpvagn.

Utredningen kunde även bekräfta Quicks uppgifter om en grönfärgad fastighet längs skogsbilvägen. Quick berättade också att han längs vägen stött på ytterligare en vägbom efter den gröna fastigheten och hade därför tvingats vända. Vid förhör med ägarna av fastigheten, en mindre sommarstuga, framkom av dagboksanteckningar att stugan besöktes relativt sällan, men att ägarna varit där just ifrågavarande helg 1988.

Han vallades som sagt i området vid två tillfällen. Vid det första tillfället pekade han ut Ringentjärnen som en plats, där han lämnat kroppsdelar från Therese, och även den bergsskreva intill tjärnen där han styckat kroppen. I denna bergsskreva anträffades en avskuren rönn. Med hjälp av botaniker vid Ås lantbruksuniversitet i Oslo, konstaterades att denna skada uppstått sommaren 1988.

Under några veckor tömdes Ringentjärnen på 35 000 kubikmeter vatten och bottenlagret sållades till en sockerbits storlek utan några fynd. Efter att tjärnen tömts, berättade Thomas Quick i förhör att han dumpat olika mjukdelar från kroppen samt brända benrester i tjärnen.

Professor Per Holk vid anatomiskt institut, Oslo universitet, har senare förklarat hur nedbrytningen och surhetsgraden i vattnet förintat eventuella kroppsdelar i den brända form som Thomas Quick beskrivit. När benstrukturer bränns försvinner hållfastheten och nedbrytningen är ett faktum.

”Borta för alltid”

Den andra vallningen koncentrerades på skogsområdet i Örje i avsikt att göra fynd. Under färden längs skogsbilvägen önskade Quick stanna vid Ringentjärnen. Under en kortare paus trampade han runt och åstadkom ett sprakande ljud när han klev runt i torra kvistar.

På ett ögonblick förvandlades han till en helt annan personlighet. Han kastade sig mot mig under ett rytande och morrande. Alla togs med överraskning. Det uppstod en kort brottningskamp, varvid Quick rasande grymtade, ”borta för alltid, borta för alltid”. Efter flera minuters fullständig okontaktbarhet lugnade han ner sig. Han medicinerades och vallningen kunde fortsätta.

Han ledde oss fram till den avfart som han i förhör ritat på skiss och beskrivit som en vändplan, med en bäck och en mindre höjd. Där hamnade han i samma paniktillstånd som tidigare beskrivits och rusade upp mot höjden. I bergssluttningen föll han ihop och skrek att han inte ”kom ända fram”.

Ett finmaskigt nät

Efter vallningen vidtog nya förhör. Quick fick frågan om vad han avsett med uttrycket, ”borta för alltid”, när han trampat i det torra riset. Han svarade att han att plötsligt kommit ihåg hur han samlat torra kvistar och bränt kvarlevorna efter Therese Johannesen.

Att han skrikit att han inte ”kom ända fram” hade sin grund i att han ramlat ihop någon meter från en av dessa eldningsplatser. Nu vidtog hundsök i områdena. Likhunden Zampo med ägaren John Sjöberg fick distinkta markeringar på de platser som Quick anvisat. Här skall tilläggas att hundföraren inte hade kännedom om var Quick pekat och det anvisade sökområdet hade en mycket omfattande areal.

Teknisk undersökning gav resultatet att man på en dessa av platserna gjorde fynd av brända benrester. Fynden analyserades av professorerna Per Holk och Richard Helmer. Resultaten visade att det var ben av mänskligt ursprung från en ung individ. En av benbitarna hade spår i form av ett specifikt sågsnitt.

Quick hade i förhör berättar var han styckat kroppen och att han använt ett sågblad som han lämnat på platsen invid en bäck. Vid sök med metalldetektor hittades ett Sandvik bågfilsblad på aktuell plats, tillverkat före år 1992. Vid bränningen hade Quick placerat ett finmaskigt ståltrådsnät ovanpå bålet. Vid en av bålplatserna anträffades fragment av ett dylikt nät bland kolbitar. Det hade motsvarande dimension som Quick ritat och beskrivit i förhör.

Är detta inlärda fakta?

Vid rättegången hördes dels professor Per Holk, vid anatomiskt institut, Oslo Universitet, dels professor Rikard Helmer från Bonns universitet, båda världsledande experter inom osteologi. De konstaterade att sågsnittet i en av bitarna väl överensstämde med dimensionen på det bågfilsblad som anträffats. Samstämmigt vittnade de om fynden av de brända benrestema.

Det råder inget tvivel om att de härrör från en ung mänsklig individ i åldern 5–15 år. DNA-strukturer överlever inte högre temperatur än cirka 200 grader, och därför fanns det inte möjlighet att härleda benresterna direkt till Therese Johannesen. Hedemora tingsrätt uttrycker i sin dom att:

”Thomas Quick 1988 av en eller annan anledning utan att ha med försvinnandet att göra skulle ha samlat detaljerad information om Therese och hennes försvinnande, för att åtta år senare erkänna att han berövat henne livet ter sig i hög grad verklighetsfrämmande.”

Tingsrätten slår även fast att Thomas Quicks berättelse innehåller ”unika detaljer” vid tiden för mordet rörande bostadsområdet Fjell, varifrån Therese försvann.

Slutligen konstateras att Quicks erkännande ”vinner stöd av övrig utredning i sådan grad att det är ställt utom rimligt tvivel att han begått gärningen”. På liknade sätt har det varit i alla övriga utredningar. Thomas Quicks egen berättelse har förankrats ordentligt i övrig stödbevisning.

Yttre påverkan och inlärning av fakta?

Ett talande metodexperiment

För att återkomma till frågan om Thomas Quicks trovärdighet och möjligheten att han under förhörens gång eller på annat sätt, skaffar sig information till exempel genom förhörsledarens kroppsspråk och på så sätt blir trovärdig, kan möjligen följande exempel vara talande.

Den 22 juni 2000 dömdes Thomas Quick för mordet på Gry Storvik och Trine Jensen. Beträffande förhören kring Gry Storvik, en ung prostituerad kvinna från Oslo, som 1985 anträffades naken, misshandlad och strypt, på en parkeringsplats i Oppegård, några kilometer söder om Oslo centrum, togs ett beslut att jag som förhörsledare inte skulle få någon som helst kännedom om brottet. Anledningen var att avgöra om Thomas Quicks sätt att fungera i detta ärende skulle vara som i tidigare förhör. Metodiken hade syftet att kvalitetssäkra förhören.

En ”bonuseffekt”?

Upptakten till förhören om Gry Storvik blev minst sagt märklig. I samband med vallning i Trine Jensenutredningen, när Thomas Quick skulle peka ut platsen, där han dumpat hennes kropp, hamnade vi i samhället Oppegård söder om Oslo, fågelvägen cirka sju kilometer från Trine Jensens fyndplats.

Efter en del rundåkning i Oppegård, där Quick till min förvåning reagerade med ångest, signalerade han att en större asfalterad parkering var av intresse. Utan att jag kommenterade hans utpekande, sade Quick att han nu var klar och önskade avbryta vallningen. I det läget upplevde jag det som ett stort misslyckande, eftersom jag kunde konstatera att platsen inte hade något med Trine Jensen att göra.

Efter att ha åkt ett stycke mot Oslo, stannade vi för paus. Jag kontaktade mina norska kolleger, som åkte i en följebil tillsammans med överåklagare Christer van der Kwast, och beklagade faktum. De var dock till min förvåning helt nöjda. Thomas Quick hade nämligen, trots omfattande ombyggnationer och nya vägdragningar i området, pekat ut platsen, där Gry Storvik anträffats mördad 1985. Till detta kan läggas att Quick före Trinevallningen sagt att vallningen möjligen kunde få en ”bonuseffekt” utan att han närmare gått in på vad det betydde.

Utpekandet av Gry Storviks fyndplats var den tänkta bonusen. Följande dag fortsatte vallningen kring Trine Jensen och Quick pekade ut hennes fyndplats med stor precision.

Kunde lämna unika detaljuppgifter

Hur förlöpte då förhören kring Gry Storvik? Utan att jag hade någon kunskap om brottet, vare sig den tekniska eller rättsmedicinska utredningen, lämnade Thomas Quick en mängd unika detaljuppgifter om hur mordet begåtts på samma sätt som i tidigare förhör. Samma tendens till ”medvetna avvikelser” och ångestpåverkan.

Han preciserade uppgifter som inte varit kända i medierna. Bland alla exempel kan nämnas att offret hade kräkts och att han efter hennes död placerat kroppen liggande på sidan bakom förarsätets ryggstöd i bilen under ett antal timmar.

För att eliminera möjligheten att Quick på annat sätt, exempelvis genom medierna, kunnat tillgodogöra sig adekvat information om brottet, utfördes ett vetenskapligt experiment vid Stockholms universitet under ledning av professor Sven-Åke Christianson.

En kontrollgrupp om tio män i åldrarna 26–48 år fick ta del av allt publicerat material om mordet i svensk och norsk press, samt de inslag som visats i TV3-programmet Efterlyst.

I kontrollgruppen ingick två erfarna kriminalpoliser från Rikskriminalen. De skulle som tilltänkta gärningsmän beskriva ett tänkt scenario kring själva brottets utförande, hur brottsplatsen såg ut, kroppens position, skadebilder och så vidare. I domslutet slås fast, i förhållande till antalet riktiga uppgifter ställda i relation till kontrollgrupp och Thomas Quick att:

”Skillnaden är alltså för Thomas Quicks del omkring tio gånger större än försökspersonernas. Resultatet medger slutsatsen att Thomas Quick haft tillgång till avsevärt flera faktauppgifter än vad som presenterats i tidningarna.”

I testgruppens svar ingick – till skillnad från vad Thomas Quick berättat – även rena felaktigheter som pressen beskrivit.

Ett trauma för alla

Thomas Quick har på liknade sätt, i samtliga fall, där fällande domar avkunnats, kunnat presentera uppgifter som endast en gärningsman kan känna till. Detta har specifikt gällt de centrala gärningsmomenten, där hans minnesbilder varit påfallande intakta; hur skador uppstått, hur dessa sett ut och i vilken ordningsföljd de tillfogats offren.

Quick har även i flera fall kunnat lämna unika uppgifter som inte varit kända för allmänheten eller polis, men som vid undersökning visat sig stämma.

Det finns ingenting som kan få mig att ta Thomas Quick och hans gärningar i försvar. Däremot känns det angeläget att försöka beskriva hur verkligheten sett ut under årens lopp för utredare, åklagare och tingsrätter.

Artikeln är författad av Seppo Penttinen, kriminalassistent i Sundsvall. Texten har kortats från sin ursprungliga version som publicerades i Nordisk Kriminalkrönika 2004.

Vill du köpa nya eller gamla utgåvor av Nordisk Kriminalkrönika — klicka här!